tisdag 10 juli 2012

Detaljer om patchworkmattan

Frågan är om inte detta kommer att bli mitt längsta blogginlägg, all time. Jag har det på känn, nu när jag precis har satt mig för att skriva. Om jag ska förklara det ordentligt så krävs det några rader nämligen.

Förra hösten (första helgen i oktober) var jag, min mamma och min svägerska på

"Möbeldagar i Tibro"

Många utav Tibros möbelföretag har den helgen utförsäljning av möbler, möbeltyger och inredningsprylar m.m. Har ni inte varit där så är detta ett måste! Man kan fynda hur mycket fina saker som helst om man är ute i tid och har lite vassa armbågar :)   


På ett utav ställena sålde de ut möbletygsprover.
(Såna prover som man brukar se i tygaffärer på tyger som är beställningsvara.)
Tygbitarna som är ungefär 40x35cm, låg där och bara väntade på att bli använda till något,
men till vad?!? Det visste jag inte riktigt när jag såg dem,
men hjärnan började gå på högvarv direkt. Till slut föll polletten ner!
En matta skulle det ju naturligtvis bli.
Med de andras hjälp plockade jag ihop ett gäng lappar som harmoniserade med varandra.

Väl hemma igen började jag snickra ihop mattan sakta men säkert. Jag började med att sy ihop lapparna till den storleken jag ville ha. För att få en känsla av tyngd och att mattan skulle kännas lite tjockare inhandlade jag bordsfilt och lade det som mellanlägg. Till baksida använde jag ett grönt tyg som låg och "skräpade" här hemma i tyghyllorna.



Till slut var det dags för finliret.
För att få en kontrast i alla nyanser av brunt, det svarta och det beiga förde jag in del detaljer i petrol. Dels så broderade jag med snärjstygn runt vissa utav rutorna och med hjälp av en vän som är sömmerska så löste vi kanten runt själva mattan. Kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle få till snygga hörn :).

Och som ni ser så kuuunde jag ju inte låta bli de virkade dukarna denna gång heller. Att det kan vara så svårt att låta bli dom? Pjaa, det är riiktigt svårt, de får hänga i ett tag till ;)

Här är resultatet ännu en gång. Jag måste; för min egen skull; köra en repris av den.
Kanske är det nån typ av separationsångest :)
Eftersom det tog så lång tid att göra den ( inte om man räknar effektiv tid men med alla funderingar och all tillmogningstid) så har den varit med mig länge och så är det bara slut på stört genom fotograferingen och blogginlägget.
Jag gjorde den inte för att jag skulle ha den till något speciellt utan jag var bara nyfiken på om det skulle funka att göra den på det sättet som jag hade förutsett i mitt huvud så därför ligger den så fint ihopvikt i min pysselskrubb.

För er som undrar så är fåtöljen från MIO och heter Life.



Fotograf Anders Larsson



Etiketter